Det är ju många krönikor i tidningar, tv och på internet nu inför nyår och jag tänkte, ”varför inte skriva en egen personlig krönika?”. Och jag har ju mediet för att kunna göra det. År 2008 har ju trots allt varit det mest händelserika år hittills i mitt liv. Tänker jag efter så är det så många stora händelser att det knappt går att begripa. Detta reflekterade jag till viss del över redan i januari 2008. Jag visste att det skulle hända mycket, men vissa saker hade jag inte en aning om. Som att vi skulle bli föräldrar. Den absolut största händelsen hittills i mitt liv.
Året inleddes med en treveckors-resa till Thailand tillsammans med familjen. En av anledningarna till resan var firandet av mammas 50-årsdag. Helt klart en stor händelse 2008. I samma veva som att mamma fyllde 50 fick jag besked från Sverige att vår C-uppsats blivit godkänd, väl godkänd till och med. Inte så märkvärdigt kan tyckas men det betyget satte sista spiken i kistan för min utbildning. Jag var äntligen färdigutbildad informatör. Jag behövde inte leta efter jobb länge utan fick dagen efter besked på mailen från chefen att jag fått ett vikariat som webbkoordinator. Nu kunde jag ta semester på riktigt! Det fanns inte några hinder alls i min väg kändes det som.
Februari månad bestod av endast ett blogginlägg. Detta mycket för att jag börjat mitt nya jobb på Högskolan i Halmstad vilket gjorde att jag hade begränsat med tid och ork och även för att en flytt till nya lägenheten var förestående. Det är jobbigt att flytta men nu, nästan ett år senare känner jag att vi verkligen kommit till ro.
Mars upptogs mest av att få alla möbler på plats i den nya lägenheten och mycket fokus låg på mitt nya jobb, därav en något fattig bloggskörd även den månaden. I mars förändrades dessutom vårt liv radikalt på en annan punkt. Hellen gjorde grav-test och testades positivt. Vi skulle bli föräldrar! Jag hade alltid sagt att jag ville plugga färdigt och ha ett jobb innan vi gav oss ut på det äventyret och det var ju kirrat. Ett tag tyckte jag även att jag skulle ha minst en miljon på kontot innan jag var redo att bli förälder, men de planerna gav jag upp för längesedan. Nu började den långa väntan, nio månaders väntan för att vara mer exakt.
I april fick jag besked om att jag var ”skyldig” CSN 11 500 kronor för att jag tjänat för mycket pengar under mina studier, något som var käpprätt åt skogen. Ett välformulerat brev ändrade dock på den saken och det slutade med endast 1500 kronor i ”böter”. Som tur är, för de som fortfarande pluggar, kommer de höja fribeloppet till 130 000. För lite tycker jag men bättre än innan i alla fall. När jag fick mitt examensbevis på posten fick jag i alla fall kvittot på tre och ett halvt års slit i skolan. Det får vara värt pengarna jag lånat från CSN. En annan sak jag bloggade om var Kleerups senaste låt just då, Longing for Lullabies, en låt som jag fortfarande tycker är alldeles underbar. Den får till och med plats i min lilla krönika och lägger ett härligt skimmer över inlägget.
Kleerup feat. Titiyo “Longing for Lullabies”
Under våren och början av sommaren bloggades det rätt så sporadiskt men andra juni tog det fart ordentligt igen. Då flyttade jag till egen domän, petterknutsson.se, och började blogga med hjälp av det utmärkta bloggverktyget WordPress istället. Detta innebar även att bloggen fick en nytändning och till en början pallade jag med ett inlägg om dagen. Min nya site såg ut ungefär som den gör idag även om det tillkommit en del förbättringar som till exempel Google Friend Connect och Facebook Connect som ni gärna får testa. Ni hittar båda längst ner i högerspalten.
18 juni var dagen då jag verkligen drog in privatlivet i bloggen. Då tillkännagav jag att vi var gravida och det var även första gången Albert var med på bild och en del av webb 2.0-sfären. Det var faktiskt en rätt så fräck känsla.
Sommaren flöt på och Hellens mage växte och växte. Jag njöt av min första långsemester någonsin. Tre veckor i sträck som jag vid 27 års ålder aldrig haft tidigare. Det blev som vanligt alldeles för lite wakeboardåkande men några riktigt strålande kvällar på havet fick vi. Sommaren var ändå riktigt, riktigt härlig.
20 november hände det vi väntat på så länge. En vecka för sent kom vår efterlängtade bebis som visade sig vara en pojke. Vi beslöt att kalla honom Albert, efter mig, farfar och Hellens pappa. Det var helt klart det härligaste jag varit med om i hela mitt liv och förlossningen var så otroligt…förlösande. Vi fick mycket cred från barnmorskorna för vårt teamwork och enligt en av dem var vi de bästa lagarbete hon sett mellan ett par på över tre år på Halmstad BB. Det är ju ytterst subjektivt sagt av henne givetvis men inte desto mindre hedrande.
Han är det vackraste jag sett och han utvecklas dagligen. Nu har han börjat följa en med blicken och skrattet är inte långt borta. Han har dessutom gjort några trevande försök till att jollra och jag har fått några leenden som bara får en att smälta. Tyvärr inget som fastnat på bild…ännu. Vänta bara så ska ni få se!
Bloggen har på sistone dominerats av inlägg om Albert och det kanske inte är så konstigt bloggen kommer leva vidare i samma form som innan, med samma blandning på inlägg. Kanske nååågot större fokus på min kära familj.
Ursäkta för alla superlativ och som genomsyrat min krönika, men det är ju inte lätt att låta bli när man haft ett minst sagt omtumlande år. Det kan också hända att jag glömt något i min krönika och kommer ni på något så skriv det gärna i kommentarerna. Jag hade ju kunnat skriva en massa blaj om att iPhone lanserats och inköpts, ny bil införskaffats etcetera men sådant spelar inte så stor roll när man blickar bakåt i tiden. Då upptäcker man det stora i livet. Allt materiellt kan lätt få stå åt sidan för att lämna plats för viktigare saker. Usch vad krystad stämning det blev nu, men det är ett faktum.
Hälsningar en fortsatt mycket glad och lycklig Petter
Annandag jul firas med familjen framför tv:n och ”Körslaget”, ett program jag inte intresserat mig för tidigare. Men den här gången är det annorlunda. Den här gången är min hemstad Falkenberg representerad och det känns faktiskt riktigt roligt. Att kören leds av Robert Wells lär ju inte försämra oddsen för att ”vi” vinner eftersom han är så folkkär. Han är dock ingen personlig favorit och jag visste inte riktigt att han höll på med sång också men lite sökande på YouTube visar på något som kan liknas vid en motsats, även om man kan diskutera med vilken framgång det skett.
Tydligen var han med i Melodifestivalen 1987 där han framförde låten ”Sommarnatt”. Har aldrig hört den förut.
Jag tror att Falkenberg ligger riktigt bra till och det tror jag för att oddsen på Falkenberg som vinnare är lägst hos både Bet365 och Ladbrokes. Kolla själv på Odds Online som utser Robert Wells och Falkenberg som vinnare redan nu.
Jag kan inte låta bli att förundras över hur Wells fortfarande kan ha samma frisyr efter mer än 20 år. Men det klart, jag kommer förmodligen också ha samma frisyr som jag har nu om 20 år, men det beror ju på att jag inte har några alternativ.
Det vore ju dumt om jag inte sprider Wells och Falkenbergs nummer här på bloggen. Förmodligen fungerar det endast när det är sändning men det kan ju vara bra att veta för den som inte tittar (och av någon anledning är inne på petterknutsson.se) men som ändå vill rösta:
Telefonnummer: 099 – 402 07
Sms: skicka ROBERT till 72 400
Kostnaden för att rösta är 5,70 kr/samtal, 5 kr/sms samt eventuella trafikavgifter enligt TV4.
Kolla även in Robert Wells blogg. Kanske avslöjar han något intressant, även om det hittills endast postas enstaka bilder med rätt kass kvalitet (tagna med iPhone?).
UPDATE! Som jag misstänkte meddelade precis Gry att Wells tagit hem flest röster denna kväll. Vi åker ju inte ut den här omgången. Det är ju klart.
Och alla andra med för den delen. Första julen som förälder lär bli en av de bästa hittills. Julklappen till er bloggläsare får bli en bild på Albert (surprised?) även om det varit väldigt många av det slaget på sistone. Men det kanske inte är så konstigt. Som sagt. God jul!
Vi har olika åsikter om tomtar här hemma. Och det handlar inte om tro på tomten eller ej, även om vi de kommande åren kommer hävda att en sådan finns (det har ju visat sig att andra familjer har användning av en tomte att locka (och hota?) med). Nej, det här handlar om prydnadstomtar. Jag hävdar att prydnadstomtar egentligen är rätt tråkiga och fula och gör allt lite mindre cleant. Hellen hävdar motsatsen. Jag gillar den prydnadstomtar som är gjorda av någon med lite designfeeling i och för sig. Lite nya och innovativa tomtar. Inte de där 20 kronors-tomtarna från Gekås (som vi har för många av). Vi har dock kommit fram till ett rimligt antal tomtar att ha framme men psycho-tomten nedan är vi fortfarande inte överens om. Jag avskyr den! Inte för att den är ful utan för att den ser rent av ond ut. Typ som onda dockan Chucky. Nu sitter han där på soffan och bara flinar dagarna i ända. Och Hellen vägrar lägga ner den i lådan igen. Kanske råkar han ”försvinna” till nästa jul. Vem vet…
Sitter här med datorn i knät och bredvid mig ligger Albert och sover. Sover så sött att jag var tvungen att ta en bild på honom. För att göra det hela lite roligare använde jag den riktigt coola applikationen Poladroid (inte Polaroid, Poladroid). Den finns än så länge bara till Mac, men det är ju rätt många som har det nu för tiden . Med det programmet kan man på ett enkelt sätt (dra-och-släpp, what else?) få till Polaroid-liknande digitala bilder. Perfekt eftersom Polaroid lagt ner försäljningen av kameror och film, och detta just när jag började bli sugen på en retro-kamera… Tacka vet jag folk som har alldeles för lite tid och som kan lägga ner energi på sånt här.
Då har vi skaffat barn nummer två och det genom ett telefonsamtal. Satte på TV4 precis och där sände den årligt återkommande faddergalan. Jag och Hellen (mest jag) har alltid sagt att vi borde ha ett fadderbarn. Det kostar inte så mycket (200 kr i månaden) och det verkar faktiskt som att våra pengar har en verklig nytta om man ser till andra som skaffat fadderbarn. Kanske har det något med att göra att man själv blivit förälder. Att man fått en annan syn på livet och vad som verkligen är värt något.
Att hålla på att skriva brev till varandra och skicka bilder och så vidare vet jag inte nyttan med. Men att få ett brev någon gång då och då gör att man litar på att pengarna kommer till användning. Jag har hellre ett fadderbarn än skänker samma pengar till någon organisation som man inte riktigt vet vad de håller på med.
Jag ringde numret jag såg på tv-skärmen och tio sekunder senare var vi registrerade som blivande faddrar. Det är ju knappast något man ångrar ändå. 200 kronor kan tyckas vara mycket men tänk när man kan berätta för Albert om hans ”syskon” i Afrika, eller var det nu blir. Det där lät nog lite kitschigt ändå när man ser på meningen i efterhand. What ever. Jag återkommer så fort vi blivit tilldelade vårt egna fadderbarn.
Nu när jag ändå är igång får jag väl slänga in ännu lite mer goodwill i det här blogginlägget och länka till organisationen som organiserar det hela, Plan Sverige.
Såg nedanstående reklamfilm på TV häromdagen och den får en verkligen att tänka på inbyggda och dolda fördomar man har. Kan villigt erkänna att jag inte väntade den twisten i slutet, men jag gillar den. Björn Borg tar ett grepp om kärleken. Vad de vill med reklamen är i och för sig oklart men jag tycker den är jävligt smart.
Bra reklam blir allt vanligare i TV men det är fortfarande mest ren skit från pokerbolag och tvättmedelstillverkare och ICA-reklamen har man ju tröttnat på för länge sedan. När kommer en lika klockren tjänst som Spotify för TV-sändningar? Joost har ju funnits ett tag och jag har testat det men inte fastnat för det och dessutom befinner de sig nog i en rätt så brant utförsbacke.
Sitter här en riktigt skön pappaledig fredag och tittar på Helenas favoritprogram Idol. Innan reklampausen puffades för allt extramaterial om Idol på andra TV4-kanaler med bland annat den där gräsliga Katrin Zytomierska som programledare. Jag hade för mig att TV4 kickade ut henne med huvudet före (inte mer än rätt) när det för några veckor sedan var ett jäkla oväsen om att hon kallat Lulu för fet och allt vad det var.
”Sparkade inte fyran henne för länge sedan?”, sa jag.
. Med det programmet kan man på ett enkelt sätt (dra-och-släpp, what else?) få till Polaroid-liknande digitala bilder. Perfekt eftersom Polaroid lagt ner försäljningen av kameror och film, och detta just när jag började bli sugen på en retro-kamera… Tacka vet jag folk som har alldeles för lite tid och som kan lägga ner energi på sånt här.
