"vad är det där twitter egentligen?"

Följ mig på Twitter

Jag har fått frågan ett flertal gånger när jag som vanligt tjatar om alla ”coola” grejer som finns på nätet. Grejer som oftast ter sig rätt ointressant för den oinvigde men Twitter verkar onekligen ha fått fotfäste bland de ”vanliga” användarna där ute och inte bara internetnördar som jag. Tjänsten fick verkligen ett uppsving under det amerikanska valet där Barack Obama löpande twittrade om hans kampanjande. Hans utbredda användning av sociala medier under valperioden var helt klart ett av recepten på hans framgång, men nog om det. 
Så vad är då Twitter?
För att citera ohsohightecs ypperliga artikel på ämnet (vidare läsning rekommenderas om ni vill komma igång snabbt):

Twitter är en tjänst för mikrobloggning och kommunikation som går ut på att dela med sig av korta uppdateringar samt genom att följa andra personer ta del av deras uppdateringar.

Mikroblogg är nyckelordet i ovanstående citat för Twitter är, på samma sätt som det numera rätt avsomnade Jaiku och svenska Bloggy, just en mikrobloggtjänst. Citerat från Wikipedia innebär mikroblogg:

En mikroblogg är en blogg där antalet tecken per inlägg är begränsat. Mikrobloggar kan användas som del av en annan internettjänst. Till exempel har Facebook en meddelanderad som väsentligen är en mikroblogg. Den största renodlade webbplatsen för mikrobloggar är amerikanska Twitter. Det finns även svenska motsvarigheter, såsom Bloggy och WopWop.se.

På Twitter ligger begränsningen på antal tecken på 140 plus 20 som är reserverat för namnet. Begränsningen, som numera är närmast en standard, kommer från antal tecken i ett sms som var, och är fortfarande, ett sätt att göra sig hörd på Twitter. För det är det som det handlar om för många på den här sortens tjänster. Att göra sig hörd. Att bekräfta ens existens. Jag ser på det som ett ypperligt sätt att kommunicera över tid. Att chatta är rätt så 90-tal om man tänker efter. Det kräver ju att båda parterna sitter där just då vid det tillfället och har tiden att avsätta för lite god kommunikation. På Twitter och liknande tjänster kan man föra samma sorts konversation men skiljt från tid och rum (krystat värre va?).
Det har skrivits många spaltmeter om Twitter den senaste tiden och jag börjar förstå nyttan med Twitter nu efter några månaders användning. Det tror jag däremot inte media har ännu. Åtminstone inte mainstream-media. Jag tror att de mest vill vara lite inne och hänga på vad bloggarna skriver om just nu, om man nu ska snacka om medborgarjournalistik, men det orkar jag inte för tillfället. Jag gillar det i alla fall mer och mer och använt rätt kan det bli hur användbart som helst. Men det blir lätt för mycket. Jag följde ett tag allt som skrevs om The Pirate Bay-rättegången med prefixet #spectrial men det gjorde, som ni kanske kan förstå, mitt flöde av ”tweets” relativt oanvändbart efter mycket kort tag. Det twittrades en hel del om det när den var igång.
Bättre är att följa några få som man tycker twittrar riktigt intressant. I mitt flöde har jag både vänner och andra som twittrar om saker i min intressesfär eller yrkesrelaterade tweets. Förmodligen upplägg som de flesta har men kan man ge något råd är det nog att inte följa för många.
På sistone har Facebook pumpat ut en ny version av sajten vilket många märkt och reagerat på, mest negativt. Mest ett jäkla gnäll på folk som verkar vara obenägna till förändring om jag får säga mitt. Facebook är dessutom fullständigt nersolkat just nu av folk som gör olika quiz. Helt meningslöst och bara slöseri med folks tid. Hur som helst, flödet man numera har på startsidan påminner mycket om Twitters funktionalitet, vilket bör tyda på att det är ett framgångskoncept. Det går att skriva hur mycket som helst om ämnet men nu får det vara bra. Vad blir nästa grej efter Facebook och Twitter?
För er som redan börjat använda Twitter kan nog den här filmen roa er.

Har ni lust att följa mig hittar ni mig på twitter.com/petterknutsson. Avsaknaden av blogginlägg här kan nog skyllas på att jag lagt ner lite mer energi på Twitter på sistone och för en småbarnsförälder passar begräsningen på 140 tecken alldeles utmärkt. Det minskar kraven på något vis och är snabbt och effektivt. Vill ni inte följa mig kan ni ändå läsa mina tweets här till höger. Men nu har jag skrivit av mig så det räcker för den här dagen i alla fall. Bloggen är inte död.
Har ni några lästips eller vill tipsa om era egna Twitterkonton så tveka inte på att skriva något i kommentarerna nedan. Kanske ses på Twitter?

5 kommentarer

Härligt. Man kan alltid lita på att Petter guidar i webbtrenddjungeln! Hade väl hyfsat koll, men ännu inte tagit steget att kolla närmare. Facebook är kul, men som du säger för mycket reklam och quiz … och statusuppdateringen är ju det bästa.

Petter at your service 😉 Twitter är ju essensen av Facebook med nästan enbart statusuppdateringar (man kan även posta lite bilder och så men inte via Twitter utan då en extern tjänst, Twitpic). Det är det som är så fascinerande med Twitter egentligen. I grunden ingen höjdartjänst men det som folk bygger runt tjänsten med bättre mjukvara och integrering i andra system som Facebook gör den till något riktigt användbart i vissa sammanhang.

Det är en så kallad trackback och det är för att jag länkat till deras inlägg som mitt inlägg kommer upp med länk tillbaka. Ett fenomen i bloggkulturen. ”Länkar du länkar vi”. Många håller ju på med sådant för att få upp antalet besökare, till exempel genom att länka till varje artikel på Aftonbladet. Ofta är det inte ens relevant och därav har den något grova titeln ”twinglyhora” fötts för de som bara fiskar efter besökare.