landstinget halland – ge mig internet!

Efter att ha vistats på sjukhuset i Varberg i snart ett dygn har jag fortfarande inte fått tillgång till det internet som tydligen finns ”tillgängligt för besökare och patienter”.
Va? Du? På sjukhus? Bara lugn, det är ingen fara med mig, förutom att jag precis pratade om mig själv i fjärde(?) person, så misstänkte de blindtarmsinflammation men det går åt rätt håll och jag slipper förmodligen att ta bort den lille rackaren och åker förhoppningsvis hem i morgon.
Nu tillbaka till Landstinget och internet.
Jag frågade först personalen när jag lades in på rummet i natt vid 02.00 men de visste inget om det och det kan man kanske inte begära vid den tiden heller. Jag kan till och med tänka mig att frågan framstod som lite skum men jag hade av förklarliga skäl lite svårt för att sova.
Jag borde egentligen ta chansen att vara offline ett tag men samtidigt innebär det avkoppling för mig och är det något jag behöver koppla av från är det den deprimerande sjukhusmiljön.
”Landstinget Halland erbjuder besökare och patienter publik åtkomst till internet” heter det, så jag provar väl då.
På inloggningssidan man möts av när man ansluter till nätverket finns det inte några som helst instruktioner för hur man beställer tillgång till internet med SMS eller på något annat sätt. Där finns däremot gott om instruktioner för vad man inte för göra på internet. ”Du får inte ladda ner olagligt material. Du är personligen ansvarig för det du gör etc etc.”
Så i dag gick jag istället till informationsdisken, sjukhusets egna fysiska front-end som de flesta besökare möter. De borde ju veta tänkte jag.
Så här gick konversationen på ett ungefär:
– Hur får jag tag på en kod till internet?, frågade jag.
– Nää, det finns inget internet. Det vet jag inget om, svarade dam 1
– Det finns inget sånt och har inte funnits! Det är jag säker på, svarade dam 2.
– Men jag har ju anslutning till ett tillgängligt nät för besökare och patienter och jag behöver bara en SMS-kod står det.
– Tystnad, från de båda damerna.
-Tack då, svarade jag.
Jag gick istället till en annan informationsdisk där de även har hand om telefonin och växeln. De borde ju veta, tänkte jag.
De visste igenting.
De hänvisade mig till personalen på min avdelning.
Tillbaka på ruta ett.
Så jag gick till sjuksköterskorna(!) på min avdelning och frågade igen, även om jag tycker det är vansinnigt att uppta vårdpersonalens tid med en sådan skitfråga.
”Hon som har hand om datan jobbar inte i dag så det går tyvärr inte”, fick jag som svar. Och där var det slut. Det blev ingen internetuppkoppling, åtminstone inte den ”tillåtna” vägen.
Så hur har jag då bloggat om det här? Jag tvingas ju att använda den vanliga uppkopplingen i min iPhone (vilken rebell jag är va? ;)). Det går lika bra för mig och ärligt talat, i dagens läge så stör väl knappast en mobiltelefon utrustningen på en vanlig avdelning. Jag köper ett förbud på intensivvårdsavdelningar men här stör det på sin höjd den mediokra sjukhusradion jag har vid min sida.
Slutsatsen i det här är egentligen att sjukhusen måste inse att alla patienter inte är över 65 år och att kraven och önskemålen i dag faktiskt kan variera rätt mycket. Tillgång till internet för patienter tycker jag i dag ska vara en självklarhet, inte minst på grund av mobilförbudet. Dessutom såg jag faktiskt en dam på 60+ med en iPhone i väntrummet i går. Glädjande!
Nu finns det ju egentligen tillgång till internet. Personalen (i informationsdisken!) måste bara lära sig hur det fungerar.
Och politiker, det är givetvis fritt fram att referera till det här blogginlägget i en motion om det skulle behövas.