Efter att ha vistats på sjukhuset i Varberg i snart ett dygn har jag fortfarande inte fått tillgång till det internet som tydligen finns ”tillgängligt för besökare och patienter”.
Va? Du? På sjukhus? Bara lugn, det är ingen fara med mig, förutom att jag precis pratade om mig själv i fjärde(?) person, så misstänkte de blindtarmsinflammation men det går åt rätt håll och jag slipper förmodligen att ta bort den lille rackaren och åker förhoppningsvis hem i morgon.
Nu tillbaka till Landstinget och internet.
Jag frågade först personalen när jag lades in på rummet i natt vid 02.00 men de visste inget om det och det kan man kanske inte begära vid den tiden heller. Jag kan till och med tänka mig att frågan framstod som lite skum men jag hade av förklarliga skäl lite svårt för att sova.
Jag borde egentligen ta chansen att vara offline ett tag men samtidigt innebär det avkoppling för mig och är det något jag behöver koppla av från är det den deprimerande sjukhusmiljön.
”Landstinget Halland erbjuder besökare och patienter publik åtkomst till internet” heter det, så jag provar väl då.
På inloggningssidan man möts av när man ansluter till nätverket finns det inte några som helst instruktioner för hur man beställer tillgång till internet med SMS eller på något annat sätt. Där finns däremot gott om instruktioner för vad man inte för göra på internet. ”Du får inte ladda ner olagligt material. Du är personligen ansvarig för det du gör etc etc.”
Så i dag gick jag istället till informationsdisken, sjukhusets egna fysiska front-end som de flesta besökare möter. De borde ju veta tänkte jag.
Så här gick konversationen på ett ungefär:
- Hur får jag tag på en kod till internet?, frågade jag.
- Nää, det finns inget internet. Det vet jag inget om, svarade dam 1
– Det finns inget sånt och har inte funnits! Det är jag säker på, svarade dam 2.
- Men jag har ju anslutning till ett tillgängligt nät för besökare och patienter och jag behöver bara en SMS-kod står det.
- Tystnad, från de båda damerna.
-Tack då, svarade jag.
Jag gick istället till en annan informationsdisk där de även har hand om telefonin och växeln. De borde ju veta, tänkte jag.
De visste igenting.
De hänvisade mig till personalen på min avdelning.
Tillbaka på ruta ett.
Så jag gick till sjuksköterskorna(!) på min avdelning och frågade igen, även om jag tycker det är vansinnigt att uppta vårdpersonalens tid med en sådan skitfråga.
”Hon som har hand om datan jobbar inte i dag så det går tyvärr inte”, fick jag som svar. Och där var det slut. Det blev ingen internetuppkoppling, åtminstone inte den ”tillåtna” vägen.
Så hur har jag då bloggat om det här? Jag tvingas ju att använda den vanliga uppkopplingen i min iPhone (vilken rebell jag är va? ). Det går lika bra för mig och ärligt talat, i dagens läge så stör väl knappast en mobiltelefon utrustningen på en vanlig avdelning. Jag köper ett förbud på intensivvårdsavdelningar men här stör det på sin höjd den mediokra sjukhusradion jag har vid min sida.
Slutsatsen i det här är egentligen att sjukhusen måste inse att alla patienter inte är över 65 år och att kraven och önskemålen i dag faktiskt kan variera rätt mycket. Tillgång till internet för patienter tycker jag i dag ska vara en självklarhet, inte minst på grund av mobilförbudet. Dessutom såg jag faktiskt en dam på 60+ med en iPhone i väntrummet i går. Glädjande!
Nu finns det ju egentligen tillgång till internet. Personalen (i informationsdisken!) måste bara lära sig hur det fungerar.
Och politiker, det är givetvis fritt fram att referera till det här blogginlägget i en motion om det skulle behövas.
Det har inte hänt så mycket i helgen. Går mest och väntar på bebis så därför blir det inget festande och inget rännande på stan heller. Men det är bara trevligt egentligen. Att vara hemma och ha det mysigt. Om den där bebisen skulle ta och pallra sig ut snart så man får det överstökat. Det blir nog ingen bebis på fars dag i alla fall. Bara 45 minuter kvar av den så det får bli snabba ryck i så fall…
Eftersom jag inte har någon bebis att blogga om kan jag blogga om min nya applikation till iPhone. Suck tänker säkert de flesta men den här är riktigt fräsig. Till och med så fräsig att jag spontaninspelade en video där jag demonstrerar hur den fungerar. Ocarina, som den heter, förvandlar iPhone till någon form av modernt blåsinstrument. Riktigt häftigt faktiskt och på Ocarinas webbplats kan ni se fler videos av folk som kan det lite bättre än mig.
Lite hipp hipp hurra också eftersom detta är inlägg nummer 200 totalt på gamla bloggen (blogspot) och denna tillsammans. Så, hurra, hurra, hurra och hurra!
Tyvärr inte bara av det positiva slaget. Dagen började med att jag via nyheterna fick reda på att Sterling hade gått i konkurs och att samtliga flyg ställts in med omedelbar verkan. Men vänta nu! Mamma och pappa ska åka till London i morgon för att hälsa på brorsan, men det var väl inte Sterling de skulle åka med?! Jodå, så var det. Det är sällan sådana här konkurser drabbar någon nära en men någon gång händer det ju. Fy fan för Sterling och fy fan för alla dessa lågprisflyg som bara fortsätter bete sig illa mot sina kunder. Som ”tur” är vore det betydligt värre om de hade varit i London på väg hem.
Det har hänt lite kul grejer också. Jag hämtade min efterlängtade Fatboy som jag nu ligger och jäser i. Bilder kommer snart. Den var betydligt större än jag trodde och jag fick inte in den i bilen utan att ta ut den ur lådan och pressa in den.
På jobbet beställdes det i dag en sprillans ny MacBook Pro till mig! Ojojoj. Det ska bli så gott med en ny dator! Det kommer givetvis lite klassiska uppackningsbilder när det är dags. Såvida vi inte har fått en bebis då. I så fall tar nog bloggen en kortvarig paus.
En kass bild på min Fatboy från min iPhone får ni så länge. Återigen, kameran suger verkligen
Vet inte om jag ska skratta…eller göra något annat. Han är ju i alla fall rätt så lik Chuck Norris, om det nu kan räknas som ett plus. Det hela är faktiskt rätt så roligt, så du är inte ensam om att skratta även om det känns fel.
Tråkigt nog en kronografiskt ordnad punktlista för att sammanställa helgen:
Fredag – inget vidare intressant hände. Såg ”Fool’s Gold”, en film som för övrigt lämnar skitmycket kvar att önska. Åt hemmabakad pizza som i och för sig smakade bra, men som inte riktigt kan mäta sig mot pizzarestaurangens (varför kallar vissa det pizzabutik? Man går väl inte och väljer och vrakar bland pizzor på galgar och hyllor? Det är en butik för mig)
Lördag – Lyfte en båt. Pappas kompis har en ruggigt fin Nimbus Nova 33 med dubbla Volvo Penta 260hk. En riktigt fin båt. Bild på den nedan. Dricker dock 60 liter bränsle i timmen och tanken rymmer 600 liter. Det vill säga att man bränner en tank á 8400 sek på tio timmar. Hmm… Längtar ändå till den gången jag får åka på en tur med den.
Lördag får en punkt till. Lite kalas hemma hos oss med fotboll, öl, nypotatissallad och Wii med tillhörande spel. Bowling är ett simpelt nästan lite uttjatat spel men som ändå framkallar riktig känsla hos mig (se bild nedan). Dessutom Guitar Hero och komjölkarspelet (som Helena kallar det, Rayman and the Raving Rabbits eller vad det heter).
Söndag – Hjälper syster med hennes nya MacBook (jodå, nu är 80 procent av familjen Mac-användare, bara farsan kvar). ”Provcyklar” till nya stationen i Falkenberg eftersom det är därifrån jag åker till jobbet imorgon och jag går alltid upp i sista sekund så därför behöver jag veta hur lång tid det tar. Jäkla tur jag kom på det! Tänk att stå på perrongen vid den gamla stationen och undra varför det inte kommer några tåg och var alla andra människor är. Slötittar på ”Charlie Wilson’s War” som jag stänger av efter hälften eftersom en film om amerikansk utrikespolitik på 80-talet inte känns helrätt denna söndag, eller överhuvudtaget egentligen.
Nimbus Nova 33 sjösätts
Dubbla Volvo Penta, 260hk styck
Bowling på Wii. Omöjligt att inte gå in för det
Nya stationen och tunneln i Falkenberg
Det summerar väl det rätt så bra. Dessutom har jag nog bestämt mig för att det får bli ett Nintendo Wii till vårt hem. Den saknar nästan allt Playstation 3 har men spelglädjen konsolen levererar går inte att ta miste på. Nu fattas bara att sälja in idén hos den andra hälften i hushållet…
Vi befinner oss just nu pa en o strax utanfor Koh Chang som heter Koh Mak. On ar helt otroligt lugn och allting gar med en tredjedel av normalhastighet kanns det som. Men vad kan inte vara mer passande? Tyvarr delar nog hela on pa en 56K-modemlina sa det blir inga bilder harifran dessvarre. Nu har jag nog klagat pa internetuppkopplingen i samtliga mina inlagg hittills men for att vara beroende av internet surfar jag otroligt lite har vilket bara ar skont. Kanske kommer jag tillbaka som en rehabiliterad manniska…
Hursomhelst, vi bokade boende pa Koh Chang eftersom vi som vanligt ville vara forvissade om att vara garanterade boende. Det kostade 1800 baht/natt, vilket kan ses som maxnivan for boende i var ”resebudget”, men det var det vart! Bungalown ar den lyxigaste hittills och ligger sa nara stranden som den kan gora. Nar vi ar tillbaka pa Koh Chang lagger jag upp lite bilder.
Igar var vi pa skummaste stallet jag sett hittills i Thailand, och med det de konstigaste granderna i Bankok inraknat. I sodra Koh Chang har de gravt ut en bukt dar de pa riktigt kort in en begagnad Finlands(!)farja och sedan tappt igen halet.
Det kostade 150 baht/pers for att overhuvudtaget fa komma in och kolla laget, vilket vi tydligen kande oss beredda att betala. Dar ligger skeppet och agerar som hotell. Runt farjan ligger det ett stort omrade som ar som en resort dar man kan hyra andra hus som aven de ser ut som batar och ligger i en damm. Det kandes markligt mycket turistigt att vara dar, men nu kommer det skumma… Det var inte en jakel dar! Forutom personalen da… vilka var hur manga som helst. Vi gick in pa baten, allting var pryldigt i ordning och valstadat, men inte en rost hordes. Vad handlar det om?
Utsikten fran ovre dack, aven detta helt folktomt.
Nar vi fortsatte ut pa omradet var det likadant dar. Pa stranden lag 3 turister och det ar ingenting for ett sa stort omrade. I strandrestaurangen hade de laddat upp med dukade bord for hundratals gaster, men det fanns ju INGEN DAR!
Hursomhelst, nu har mor och far lamnat oss och akt hem till kallare breddgrader. Vi har lamnat den lyxiga bungalow:n som pappa i nagra dagar forsett oss med och bor nu i ett rum bakom scenen pa storsta utestallet pa White Sand Beach, men det ar helt ok och billigt. Vi blir kvar i Koh Chang nagra dagar till innan vi drar ut till en mindre o strax utanfor, Koh Maak eller vad den hette.
Forra stallet hade pool… det har vi inte nu langre. Fast det behovs inte anda.
Nu fortsatter vi ha det gott i solen. Hors snart igen.
Resan fortsatter och vi akte fran Koh Samet den 11 januari till Koh Chang dar vi aterigen motte upp vara foraldrar. Mamma fyllde 50 ar den 13 januari och det firade vi givetvis stenhart med tarta och champagne tidigt pa morgonen och en fin middag pa kvallen.
Koh Samet hade sin charm med sina snovita strander men Koh Chang verkar riktigt bra ocksa. Dessutom har vi ett alldeles stralande lage pa vara bungalows, alldeles vid stranden. Oppna dorren och ogonen pa morgonen och du har havet 20 meter nedanfor dig.
Det ma vara turistigt men idag gav vi oss ut pa en elefanttur pa pappas indradan. Det var faktiskt ratt sa spannande att sitta pa ett sa stort djur. I slutet av turen fick vi ta oss ett dopp tillsammans med elefanterna (Iofs tillsammans med en massa elefantbajs men det gor inte sa mycket, de ater ju bara gras o sockerror).
Kommer mer bilder sa smaningom, sa rutten lina har ocksa. Vi hors!
). Det går lika bra för mig och ärligt talat, i dagens läge så stör väl knappast en mobiltelefon utrustningen på en vanlig avdelning. Jag köper ett förbud på intensivvårdsavdelningar men här stör det på sin höjd den mediokra sjukhusradion jag har vid min sida.
Nu fortsatter vi ha det gott i solen. Hors snart igen.
