Det som gjort mig mest intresserad av veckan i Almedalen är den ökade fokuseringen på kommunikation, dialog och tekniken som möjliggör det. De politiska seminarierna dominerar givetvis men det är inga problem att hitta seminarier som jag skulle kunna fylla upp kalendern med.

Nu behöver man i och för sig inte nödvändigtvis befinna sig där rent fysiskt för att ta del av vad som händer. Det twittras, bloggas och livesänds om vartannat.

Favoriten är JMW:s direktsändning Sociala medieakuten varje morgon klockan 8.30 med proffsen @jocke, @britstakston och @bjornfalkevik. Givetvis också med en mängd intressanta gäster, både politiker och andra aktörer inom media och intresseorganisationer. Allt direktsänds via nätet på Livestream.

Nedan ser ni en widget från Twitter för att visa på hur mycket det twittras kring hashtaggen #almedalen och tempot är högt. Nästan för högt för att hänga med. I vilket fall som helst kan ni följa den för att få en inblick i hur stor roll sociala medier spelar i arrangemanget. Tvärvägrar ni sociala medier kan ni ju alltid titta på något av morgonprogrammen på SVT eller TV4 som sänder hela veckan från Almedalen.

Ett kort och mest lite puffliknande blogginlägg efter så lång bloggtorka men jag tänkte försöka skriva lite på semestern. Eller rättare sagt föräldraledigheten, som jag vid närmare eftertanke inte velat byta ut mot deltagande på Almedalsveckan den här gången. Det går ju så bra att följa det ändå. Nu ska jag steka fiskpinnar till sonen.

Det känns nervöst. Det känns annorlunda. Det känns ibland ingenting. Men oftast känns det helt fantastiskt. Att äntligen få ett hus! Jag är ingen lägenhetsmänniska. Det kan jag konstatera nu efter att ha provat det några år.

Lägger upp lite snabbt tagna bilder från slutbesiktningen vi hade i dag. Givetvis kommer det mer bilder så småningom med bättre kvalitet och med inredning på plats. Snart är vi där. Snart.

Va? Du? På sjukhus? Bara lugn, det är ingen fara med mig, förutom att jag precis pratade om mig själv i fjärde(?) person, så misstänkte de blindtarmsinflammation men det går åt rätt håll och jag slipper förmodligen att ta bort den lille rackaren och åker förhoppningsvis hem i morgon.

Nu tillbaka till Landstinget och internet.

Jag frågade först personalen när jag lades in på rummet i natt vid 02.00 men de visste inget om det och det kan man kanske inte begära vid den tiden heller. Jag kan till och med tänka mig att frågan framstod som lite skum men jag hade av förklarliga skäl lite svårt för att sova.

Jag borde egentligen ta chansen att vara offline ett tag men samtidigt innebär det avkoppling för mig och är det något jag behöver koppla av från är det den deprimerande sjukhusmiljön.

”Landstinget Halland erbjuder besökare och patienter publik åtkomst till internet” heter det, så jag provar väl då.

På inloggningssidan man möts av när man ansluter till nätverket finns det inte några som helst instruktioner för hur man beställer tillgång till internet med SMS eller på något annat sätt. Där finns däremot gott om instruktioner för vad man inte för göra på internet. ”Du får inte ladda ner olagligt material. Du är personligen ansvarig för det du gör etc etc.”

Så i dag gick jag istället till informationsdisken, sjukhusets egna fysiska front-end som de flesta besökare möter. De borde ju veta tänkte jag.

Så här gick konversationen på ett ungefär:
- Hur får jag tag på en kod till internet?, frågade jag.
- Nää, det finns inget internet. Det vet jag inget om, svarade dam 1
– Det finns inget sånt och har inte funnits! Det är jag säker på, svarade dam 2.
- Men jag har ju anslutning till ett tillgängligt nät för besökare och patienter och jag behöver bara en SMS-kod står det.
- Tystnad, från de båda damerna.
-Tack då, svarade jag.

Jag gick istället till en annan informationsdisk där de även har hand om telefonin och växeln. De borde ju veta, tänkte jag.

De visste igenting.

De hänvisade mig till personalen på min avdelning.

Tillbaka på ruta ett.

Så jag gick till sjuksköterskorna(!) på min avdelning och frågade igen, även om jag tycker det är vansinnigt att uppta vårdpersonalens tid med en sådan skitfråga.

”Hon som har hand om datan jobbar inte i dag så det går tyvärr inte”, fick jag som svar. Och där var det slut. Det blev ingen internetuppkoppling, åtminstone inte den ”tillåtna” vägen.

Så hur har jag då bloggat om det här? Jag tvingas ju att använda den vanliga uppkopplingen i min iPhone (vilken rebell jag är va? ). Det går lika bra för mig och ärligt talat, i dagens läge så stör väl knappast en mobiltelefon utrustningen på en vanlig avdelning. Jag köper ett förbud på intensivvårdsavdelningar men här stör det på sin höjd den mediokra sjukhusradion jag har vid min sida.

Slutsatsen i det här är egentligen att sjukhusen måste inse att alla patienter inte är över 65 år och att kraven och önskemålen i dag faktiskt kan variera rätt mycket. Tillgång till internet för patienter tycker jag i dag ska vara en självklarhet, inte minst på grund av mobilförbudet. Dessutom såg jag faktiskt en dam på 60+ med en iPhone i väntrummet i går. Glädjande!

Nu finns det ju egentligen tillgång till internet. Personalen (i informationsdisken!) måste bara lära sig hur det fungerar.

Och politiker, det är givetvis fritt fram att referera till det här blogginlägget i en motion om det skulle behövas.

Entrérätt:

Ostron ”Rockefeller”
Vin: Louis Bouillot – Crémant de Bourgogne – Grand Reserve

Förrätt:

Parmesangratinerade pilgrimsmusslor med champagne och purjolök
Vin: Louis Jadot – Couvent Des Jacobins – Bourgogne

Huvudrätt:

Oxfilé Wellington med kantareller och anklever
Vin: Lomond – Syrah 2007 – Cape Agulhas

Dessert:

Chokladmousse toppad med passerade hallon och mynta
Vin: Bacalhoa – Moscatel De Setúbal – Colheita 2001

Och nej, det är inte jag som står bakom menyn, men jag kommer kanske hjälpa till att laga lite om jag blir tillåten. Laga riktigt god mat är något man borde göra oftare!

Bakom menyn står min vän Daniel.

Då har det alltså gått, det första året. Det där gamla slitna uttrycket ”tiden går så fort” känns som att det passar in extremt väl. Jag fattar fortfarande ingenting. Den här dagen för ett år sedan var den mest spännande, skrämmande, underbara, nervösa, glada, omtumlande, lyckligaste dagen i mitt liv hittills. Att varje dag komma hem från jobbet och möta honom, nu gåendes, och skrattandes är det bästa som finns. Han är helt enkelt det bästa som hänt mig. Övrig sentimentalitet behåller jag för mig själv och lägger istället in några alla bilder från året som gått. Grattis Albert!

Inlägget publicerades exakt på klockslaget då Albert föddes, kl. 17.44 den 20 november. Edit Inlägget råkade publiceras en timme tidigare men så går det med strul med autopublicering, tidszoner, vintertid och annat.

Husbygget fortsätter. Nu har de kommit långt men nu ska det förmodligen stå och torka ett bra tag innan de kan sätta igång och bygga inredningen. Det känns i alla fall riktigt skönt att det sker helt utan inblandning av mig och att man bara kan åka ut och titta och längta lite.

Lite fler bilder från i dag

Inte på grund av vädret. Inte på grund av alla roliga fester. Inte på grund av båt- eller wakeboardåkning.

Utan för att det var första sommaren som förälder.

Varför denna sentimentalitet? Jag satt och gick igenom bilder från sommaren och hittade bilder från en underbar eftermiddag med familjen i Sumpafallen. Passar på att dela med mig av de bästa.