Det är ju vid det här laget inte okänt att Michael Jackson är död, eller åtminstone rapporterad död. Ingen vet och jag följer CNN:s livesändning utan att få något mer uttömmande svar, men att de går igenom hans karriär, spelar hans gamla dängor och intervjuar experter om hans ”bortgång” kan ju inte tala ett tydligare språk. Oavsett vad han ställt till med tidigare är han en av världens genom tiderna största popstjärnor enligt mig och många andra och jag sörjer verkligen honom. Jag ångrade så att jag inte ens en gång försökte få tag på biljetter till hans avslutningsturné i London men nu spelar det ingen roll längre…
Jag såg verkligen fram emot att få se honom, åtminstone på TV, framföra världens bästa popmusik live en sista gång. Men så blir det ju inte nu. Världen sörjer. Servrar, bland annat Twitter, ligger nere på grund av det höga trycket. Oavsett vad är (eller var) Michael Jackson världens största popstjärna genom tiderna. Det tror jag de flesta kan enas om.
Nedan en av få videos som man får bädda in från YouTube, Dangerous live från MTV. Jag önskar jag var där. I morgon blir det Michael Jackson på stereon hela dagen.
I går var det hälsokontroll på Previa. En inte helt uppmuntrande sådan. Tydligen har jag ett BMI på 26,5 vilket innebär att jag är på gränsen till överviktig om man får gå efter någon töntig tabell. Dessutom hamnade jag i näst sämsta konditionsklassen av totalt fem, men om jag bara går ner lite i vikt så hamnar jag i ”normalklassen”. Måste ändå tillägga att jag alltid haft högt BMI, även när jag tränade som mest. Så det värdet är betyder inget för mig.
Den här formen av tester tar jag inte helt på allvar då det känns något ovetenskapligt och alldeles för individuellt för att kunna bedömas med hjälp av tabeller, men jag håller med dem. Jag måste börja träna och bli av med minst fem kilo och förbättra min kondis. I övrigt tycker jag att jag är en man i sina bästa år.
För er som är som känner som mig eller värre kan jag tipsa om sajten thisiswhyyourefat.com. Är ni sugna på fet mat så ta en titt där först så kanske ni kommer på bättre tankar. En allsköns blandning av maträtter som innehåller alldeles för mycket kolesterol. Vad sägs om ”Deep Fried Pepperoni Pizza” eller ”Deep Fried Moon Pie On-A-Stick”. De flesta rätter verkar ha ett amerikanskt ursprung. ”Där drömmar blir hjärtattacker” som deras slogan lyder (fritt översatt).
I kväll åt jag ärtsoppa till kvällsmat. Men så åt jag plättar med sylt och grädde till dessert. Fan!
I morgon tar vi nya tag. Dags att börja med squash igen tror jag.
Dagen inleddes med allmän ångest över att jag gick ur a-kassan en gång i tiden. Det gjorde jag när de ”chockhöjde” avgiften och jag hade ett år kvar att plugga. Det var helt enkelt inte ekonomiskt hållbart (och det är väl kanske inte särskilt ekonomiskt nu heller). Varför jag inte gick med för ett år sedan när jag fick mitt heltidsvikariat kan man också undra. Hur som helst, efter mycket ångest och påtryckningar från alla håll och kanter, främst mina kära kollegor beslutade jag mig för att gå med i facket DIK. Jo, ni läste rätt, inte bara a-kassan utan även facket. Jag som bestämt mig för att aldrig bli arbetslös och därför våga vägra a-kassa. Kanske lite väl risky med tanke på att man är förälder så det var kanske ett smart val.
Mitt mål att aldrig bli arbetslös står dock fast, även om det låter naivt, men med dagens lågkonkjuktur vet man ju aldrig och det kan vara bra att ha en försäkring kanske. Jag ser ändå ljust på framtiden, även om jag kommer bli 360 kronor fattigare per månad.
UPPDATERING: Vad jag ett bra tag trodde var en fatal felstavning från Aftonbladets sida visade sig vara en riktigt tråkig och dåligt skriven ordvits. En ordvits i Arne Hegerfors klass och en sådan är egentligen bara han som kommer undan med. Jag erkänner mitt misstag (även om det är fakkin’ pinsamt) och bjuder på mitt blogginlägg i oförändrat skick nedan Jag får nog tänka efter lite längre innan jag slår på bloggtrumman nästa gång…
Vet inte varför jag läser egentligen. Kanske för att deras iPhone-variant av siten är snabbladdad. Men nu är det slut med det. Vem fan korrekturläser på Aftonbladet egentligen?! Samma klass på detta och en fjortonårings modeblogg (kan jag tänka mig i alla fall). Det där med apan är påhitt men det hade inte förvånat mig.
Det är ju många krönikor i tidningar, tv och på internet nu inför nyår och jag tänkte, ”varför inte skriva en egen personlig krönika?”. Och jag har ju mediet för att kunna göra det. År 2008 har ju trots allt varit det mest händelserika år hittills i mitt liv. Tänker jag efter så är det så många stora händelser att det knappt går att begripa. Detta reflekterade jag till viss del över redan i januari 2008. Jag visste att det skulle hända mycket, men vissa saker hade jag inte en aning om. Som att vi skulle bli föräldrar. Den absolut största händelsen hittills i mitt liv.
Året inleddes med en treveckors-resa till Thailand tillsammans med familjen. En av anledningarna till resan var firandet av mammas 50-årsdag. Helt klart en stor händelse 2008. I samma veva som att mamma fyllde 50 fick jag besked från Sverige att vår C-uppsats blivit godkänd, väl godkänd till och med. Inte så märkvärdigt kan tyckas men det betyget satte sista spiken i kistan för min utbildning. Jag var äntligen färdigutbildad informatör. Jag behövde inte leta efter jobb länge utan fick dagen efter besked på mailen från chefen att jag fått ett vikariat som webbkoordinator. Nu kunde jag ta semester på riktigt! Det fanns inte några hinder alls i min väg kändes det som.
Februari månad bestod av endast ett blogginlägg. Detta mycket för att jag börjat mitt nya jobb på Högskolan i Halmstad vilket gjorde att jag hade begränsat med tid och ork och även för att en flytt till nya lägenheten var förestående. Det är jobbigt att flytta men nu, nästan ett år senare känner jag att vi verkligen kommit till ro.
Mars upptogs mest av att få alla möbler på plats i den nya lägenheten och mycket fokus låg på mitt nya jobb, därav en något fattig bloggskörd även den månaden. I mars förändrades dessutom vårt liv radikalt på en annan punkt. Hellen gjorde grav-test och testades positivt. Vi skulle bli föräldrar! Jag hade alltid sagt att jag ville plugga färdigt och ha ett jobb innan vi gav oss ut på det äventyret och det var ju kirrat. Ett tag tyckte jag även att jag skulle ha minst en miljon på kontot innan jag var redo att bli förälder, men de planerna gav jag upp för längesedan. Nu började den långa väntan, nio månaders väntan för att vara mer exakt.
I april fick jag besked om att jag var ”skyldig” CSN 11 500 kronor för att jag tjänat för mycket pengar under mina studier, något som var käpprätt åt skogen. Ett välformulerat brev ändrade dock på den saken och det slutade med endast 1500 kronor i ”böter”. Som tur är, för de som fortfarande pluggar, kommer de höja fribeloppet till 130 000. För lite tycker jag men bättre än innan i alla fall. När jag fick mitt examensbevis på posten fick jag i alla fall kvittot på tre och ett halvt års slit i skolan. Det får vara värt pengarna jag lånat från CSN. En annan sak jag bloggade om var Kleerups senaste låt just då, Longing for Lullabies, en låt som jag fortfarande tycker är alldeles underbar. Den får till och med plats i min lilla krönika och lägger ett härligt skimmer över inlägget.
Kleerup feat. Titiyo “Longing for Lullabies”
Under våren och början av sommaren bloggades det rätt så sporadiskt men andra juni tog det fart ordentligt igen. Då flyttade jag till egen domän, petterknutsson.se, och började blogga med hjälp av det utmärkta bloggverktyget WordPress istället. Detta innebar även att bloggen fick en nytändning och till en början pallade jag med ett inlägg om dagen. Min nya site såg ut ungefär som den gör idag även om det tillkommit en del förbättringar som till exempel Google Friend Connect och Facebook Connect som ni gärna får testa. Ni hittar båda längst ner i högerspalten.
18 juni var dagen då jag verkligen drog in privatlivet i bloggen. Då tillkännagav jag att vi var gravida och det var även första gången Albert var med på bild och en del av webb 2.0-sfären. Det var faktiskt en rätt så fräck känsla.
Sommaren flöt på och Hellens mage växte och växte. Jag njöt av min första långsemester någonsin. Tre veckor i sträck som jag vid 27 års ålder aldrig haft tidigare. Det blev som vanligt alldeles för lite wakeboardåkande men några riktigt strålande kvällar på havet fick vi. Sommaren var ändå riktigt, riktigt härlig.
20 november hände det vi väntat på så länge. En vecka för sent kom vår efterlängtade bebis som visade sig vara en pojke. Vi beslöt att kalla honom Albert, efter mig, farfar och Hellens pappa. Det var helt klart det härligaste jag varit med om i hela mitt liv och förlossningen var så otroligt…förlösande. Vi fick mycket cred från barnmorskorna för vårt teamwork och enligt en av dem var vi de bästa lagarbete hon sett mellan ett par på över tre år på Halmstad BB. Det är ju ytterst subjektivt sagt av henne givetvis men inte desto mindre hedrande.
Han är det vackraste jag sett och han utvecklas dagligen. Nu har han börjat följa en med blicken och skrattet är inte långt borta. Han har dessutom gjort några trevande försök till att jollra och jag har fått några leenden som bara får en att smälta. Tyvärr inget som fastnat på bild…ännu. Vänta bara så ska ni få se!
Bloggen har på sistone dominerats av inlägg om Albert och det kanske inte är så konstigt bloggen kommer leva vidare i samma form som innan, med samma blandning på inlägg. Kanske nååågot större fokus på min kära familj.
Ursäkta för alla superlativ och som genomsyrat min krönika, men det är ju inte lätt att låta bli när man haft ett minst sagt omtumlande år. Det kan också hända att jag glömt något i min krönika och kommer ni på något så skriv det gärna i kommentarerna. Jag hade ju kunnat skriva en massa blaj om att iPhone lanserats och inköpts, ny bil införskaffats etcetera men sådant spelar inte så stor roll när man blickar bakåt i tiden. Då upptäcker man det stora i livet. Allt materiellt kan lätt få stå åt sidan för att lämna plats för viktigare saker. Usch vad krystad stämning det blev nu, men det är ett faktum.
Hälsningar en fortsatt mycket glad och lycklig Petter
Det verkar som jag får gå till jobbet som vanligt i morgon. Fortfarande inga större tecken trots en sjukt ansträngande och meningslös tripp till Ullared. Väntan börjar bli tråkig och nervig.
Tyvärr inte bara av det positiva slaget. Dagen började med att jag via nyheterna fick reda på att Sterling hade gått i konkurs och att samtliga flyg ställts in med omedelbar verkan. Men vänta nu! Mamma och pappa ska åka till London i morgon för att hälsa på brorsan, men det var väl inte Sterling de skulle åka med?! Jodå, så var det. Det är sällan sådana här konkurser drabbar någon nära en men någon gång händer det ju. Fy fan för Sterling och fy fan för alla dessa lågprisflyg som bara fortsätter bete sig illa mot sina kunder. Som ”tur” är vore det betydligt värre om de hade varit i London på väg hem.
Det har hänt lite kul grejer också. Jag hämtade min efterlängtade Fatboy som jag nu ligger och jäser i. Bilder kommer snart. Den var betydligt större än jag trodde och jag fick inte in den i bilen utan att ta ut den ur lådan och pressa in den.
På jobbet beställdes det i dag en sprillans ny MacBook Pro till mig! Ojojoj. Det ska bli så gott med en ny dator! Det kommer givetvis lite klassiska uppackningsbilder när det är dags. Såvida vi inte har fått en bebis då. I så fall tar nog bloggen en kortvarig paus.
En kass bild på min Fatboy från min iPhone får ni så länge. Återigen, kameran suger verkligen
Lyxfällan har hittills varit ett stående inslag varje torsdagkväll. Mest på grund av att Hellen praktiskt taget är beroende av programmet men jag har också känt mig road, på något konstigt sätt, av att se människor i ekonomisk misär få ordning på sina liv. Fram till nu. De nya programledarna är verkligen för slappa. De är säkert duktiga på ekonomi och så vidare men det där med TV verkar de inte kunna särskilt bra. De talar rent och tydligt och kan stå rakt men det ger ju knappast något underhållningsvärde. De senaste två avsnitten har dessutom även de ”fattiga” varit helt lama och dötrista att titta på. That’s it! Jag tittar inte på Lyxfällan mer. Charlie och Mathias får ta över det igen. De utstrålade ju åtminstone lite pondus.
