För er som känner mig är det ingen hemlighet att jag i många år varit en Apple-fanboy och det är inget jag hymlar över. Visst, teknik kanske är världsliga ting och det finns givetvis viktigare saker i livet. Men tänk på vad Apple har gjort för oss användare. Apple har på riktigt gjort internet tillgängligt i fickan och tagit fram produkter som inte bara är ”good enough” utan med en strävan att göra det bästa möjliga för oss, användarna. Detta måste man tänka på när man tycker att produkterna är överprissatta eller inte kompetenta nog (inte minst med tanke på lanseringen av iPhone 4S).

Och nu är skaparen av allt det här död. Steve Jobs har lämnat jordelivet och det förvånar mig faktiskt hur mycket det ändå berör mig. Hans innovationskraft har alltid varit en inspirationskälla. Jag kan inte säga mycket mer än vila i frid.

På Stanford höll han ett beryktat tal under 2005. Han berättade bland annat om döden och hur han tacklat första cancern. Det är berörande läsning men samtidigt full av glädje för livet. Det mig ger onekligen perspektiv på mitt eget liv. Läs delen om Steve Jobs och hans syn på döden nedan eller läs hela talet hos Techcrunch. Det är väl investerad tid.  Passa också på att besöka Apple.com för att läsa deras egna korta, men kraftfulla, farväl.

Innan jag avslutar vill jag också passa på att förbanna cancern som har en förmåga att ta både nära släkt och vänner, avlägsna bekanta och okända från oss alldeles för tidigt.

When I was 17, I read a quote that went something like: “If you live each day as if it was your last, someday you’ll most certainly be right.” It made an impression on me, and since then, for the past 33 years, I have looked in the mirror every morning and asked myself: “If today were the last day of my life, would I want to do what I am about to do today?” And whenever the answer has been “No” for too many days in a row, I know I need to change something.

Remembering that I’ll be dead soon is the most important tool I’ve ever encountered to help me make the big choices in life. Because almost everything — all external expectations, all pride, all fear of embarrassment or failure – these things just fall away in the face of death, leaving only what is truly important. Remembering that you are going to die is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to lose. You are already naked. There is no reason not to follow your heart.

About a year ago I was diagnosed with cancer. I had a scan at 7:30 in the morning, and it clearly showed a tumor on my pancreas. I didn’t even know what a pancreas was. The doctors told me this was almost certainly a type of cancer that is incurable, and that I should expect to live no longer than three to six months. My doctor advised me to go home and get my affairs in order, which is doctor’s code for prepare to die. It means to try to tell your kids everything you thought you’d have the next 10 years to tell them in just a few months. It means to make sure everything is buttoned up so that it will be as easy as possible for your family. It means to say your goodbyes.

I lived with that diagnosis all day. Later that evening I had a biopsy, where they stuck an endoscope down my throat, through my stomach and into my intestines, put a needle into my pancreas and got a few cells from the tumor. I was sedated, but my wife, who was there, told me that when they viewed the cells under a microscope the doctors started crying because it turned out to be a very rare form of pancreatic cancer that is curable with surgery. I had the surgery and I’m fine now.

This was the closest I’ve been to facing death, and I hope it’s the closest I get for a few more decades. Having lived through it, I can now say this to you with a bit more certainty than when death was a useful but purely intellectual concept:

No one wants to die. Even people who want to go to heaven don’t want to die to get there. And yet death is the destination we all share. No one has ever escaped it. And that is as it should be, because Death is very likely the single best invention of Life. It is Life’s change agent. It clears out the old to make way for the new. Right now the new is you, but someday not too long from now, you will gradually become the old and be cleared away. Sorry to be so dramatic, but it is quite true.

Your time is limited, so don’t waste it living someone else’s life. Don’t be trapped by dogma — which is living with the results of other people’s thinking. Don’t let the noise of others’ opinions drown out your own inner voice. And most important, have the courage to follow your heart and intuition. They somehow already know what you truly want to become. Everything else is secondary.

When I was young, there was an amazing publication called The Whole Earth Catalog, which was one of the bibles of my generation. It was created by a fellow named Stewart Brand not far from here in Menlo Park, and he brought it to life with his poetic touch. This was in the late 1960?s, before personal computers and desktop publishing, so it was all made with typewriters, scissors, and polaroid cameras. It was sort of like Google in paperback form, 35 years before Google came along: it was idealistic, and overflowing with neat tools and great notions.

Stewart and his team put out several issues of The Whole Earth Catalog, and then when it had run its course, they put out a final issue. It was the mid-1970s, and I was your age. On the back cover of their final issue was a photograph of an early morning country road, the kind you might find yourself hitchhiking on if you were so adventurous. Beneath it were the words: “Stay Hungry. Stay Foolish.” It was their farewell message as they signed off. Stay Hungry. Stay Foolish. And I have always wished that for myself. And now, as you graduate to begin anew, I wish that for you.

Stay Hungry. Stay Foolish.

I kväll skulle Johan Örjansson gjort sommarens sista spelning på Gustaf Bratt. En grym artist och ett riktigt dragplåster i Falkenberg och hans spelningar har blivit något av en tradition på somrarna. Men spelningen ställdes givetvis in.

Men vid 18-tiden hände något. Något som inte hade varit möjligt utan internet. Johan blev kontaktad av en präst i Falkenberg som erbjöd en spelplats utomhus vid Falkenbergs kyrka, utan någon religiös anknytning utan för att visa välvilja, både för Gustaf Bratt och för Falkenberg. Bandet tackade givetvis ja och då återstod bara att bjuda in falkenbergarna.

Hur göra man det på några timmar?

Ett Facebook-event skapades och några statusar publicerades och sedan tog det fart. På nolltid hade hundratals personer återpublicerat inläggen. Att det skulle bli en publik fanns ingen tvekan om.

Det blev en fantastisk spelning med långt över 200 personer i publiken. Alla hade samlats för samma sak. Visa sin kärlek till Gustaf Bratt, Örjansson och Falkenberg. Jag älskar hur internet kan användas för att föra folk samman i ett fysiskt rum kring en sådan här sak. Vi ser det gång på gång och de som på något sätt tvivlar på kraften i människors engagemang i sociala medier måste ta sig en rejäl funderare. Det är inte antingen eller, internet och den fysiska världen hör ihop, det är inte två olika väsen.
Det är både med sorg i hjärtat och med ett leende på läpparna jag går och lägger mig i kväll. Jag avslutar med ett kort klipp från kvällens spelning.

Jag har till min nya design valt att arbeta med temat Canvas från berömda WooThemes. De gör faktiskt många riktigt bra och snygga teman som verkligen fungerar att basera rätt stora sajter på, nästan ”out of the box”. Canvas är dock deras ”gör (nästan) vad du vill”-tema (motsvarande Genesis, Thesis med flera) och det verkar rätt så bra. Det är dock ett Premium-tema men det är det värt. Det ingår dessutom fria uppdateringar och även tillgång till WooThemes supportforum som verkar vara toppen.

Det nya temat är också betydligt mer redo för ny webbteknik, framförallt CSS3, som jag velat laborera med länge. I dagsläget är det inte överdrivet mycket CSS3 men det kommer, kanske också lite HTML5.

Det här är långt ifrån en slutgiltig design utan jag kommer jobba med temat allt eftersom, i ett tillstånd av vad man kanske något högtravande kunnat kalla BETA. Jag börjar mjukt och utan några större grafiska ingrepp. Inte minst för att göra laddtiden något bättre (i den mån det går att påverka hos One.com, borde byta webbhotell för övrigt) och även för att förbättra SEO:n. Det kommer mera. Believe you me.

Hejdå gamla petterknutsson.se – säg hej till nya petterknutsson.se

Jag började min frivilligt valda internetfria vecka den 12 juli. Varför jag gjorde det kan du läsa mer om här (inlägget inför den internetfria veckan, lämpligt nog publicerat 13.37,följ länken om du vill veta varför ).

Jag kan konstatera tre saker direkt (som är rätt givna egentligen nu i efterhand)

1. Jag hade lika mycket tid som annars men helt plötsligt kändes det som jag ändå hade mer tid och att jag upplevde ett mer rofyllt tillstånd än annars.
2. Jag blev, som jag väntade mig, betydligt mer närvarande i tanken.
3. Det hade ALDRIG fungerat i det vardagliga livet, dels av praktiska skäl, dels för att internet helt enkelt betyder för mycket för mig som person.

Jag kan också konstatera att jag egentligen inte saknade nätet så mycket. I alla fall inte under de första dagarna. Facebook och Twitter klarar man sig rätt så fint utan i en vecka (och egentligen ännu längre). Att det är intensivsemester i Sverige gör ju experimentet på ett sätt rätt mycket enklare enklare men semestertider gör det å andra sidan enklare att hinna med flödet och hitta det som verkligen är intressant, så det kanske är hugget som stucket. Resten av världen, framförallt USA, där de flesta intressanta nyheterna inom mitt intresseområde kommer från har ju inte det i alla fall.

Nedan följer, lite mer eller mindre intressanta, korta reflektioner från några av dagarna:

Dag 1 – Tisdag

Jag gjorde redan den första timmen minst två tankevurpor. Ett exempel. Jag ville skaffa mig en anteckningsbok för att offline-blogga under veckan och ville då skaffa en Moleskine som jag fått dille på att köpa. Då det förmodligen inte fanns i bokhandeln i stan var nästa tanke att köpa på nätet. #fail

Dag 1 kunde jag också konstatera att iPhone är inte byggd för att vara offline. Diverse ”varningsrutor” slutade aldrig dyka upp om att jag var utan anslutning till nätet. Jag VEEEET.

Dag 2 – Onsdag

I DAG VILLE JAG TALA OM FÖR VÄRLDEN ATT JAG GJORT KÖRSBÄRSSYLT OCH KÖRSBÄRSCHUTNEY.

Men det gick ju inte. Och hade inte varit särskilt intressant heller så det var lika bra det. Internet klarade sig utan de tweetsen, instagrambilderna och statusarna. Den sociala webben består, utöver majoriteten av det som är underbart, av mycket sådant ”brus”, humblebrag, som man egentligen klarar sig mycket fint utan.

Avsaknaden på internet gjorde dock att jag fick betydligt mer tid att fortsätta göda det matlagningsintresse som börjar leta sig fram hos mig. Förmodligen åldersbetingat. Matlagningen blev dock något mer komplicerad då jag saknade tillgång till recepten på nätet. Vår kokbok fick stå till tjänst. Att min sambo skrev ut ett recept på chutney behöver vi inte tala högt om. Jag tittade i alla fall inte på skärmen men på gränsen till regelvidrigt.

Dag 3 – Torsdag

2,5-åringen sov över hos farmor och farfar. Det gjorde att jag hade ännu mer tid att förvalta och fördriva. Jag gjorde egentligen inte mer än annars utan bara långsammare. Ganska skönt. Dessutom kunde jag rikta 100% av min uppmärksamheten åt vår 3 månaders dotter. Vilket inte skadar på något sätt.

Dag 4 – Fredag

SYNDAT (sort of)! Kollade på några YouTube-klipp under kvällen. Dock helt och hållet radiostyrt. Jag hade inte makten och jag tog inte initiativet och uppmuntrade inte till att söka vidare. Det var ett klipp jag var TVUNGEN att se. Det visade sig vara Färjan-Håkan som åt världens starkaste korv. Så jag ser hela saken som överspelad redan där.

Dag 6 – Måndag

I dag kom styrkeprovet med stort S. Sonen blev sjuk i feber och orkade inte göra någonting. Det ösregnade ute en hel dag och det fanns absolut ingenting att göra. Astrid Lindgren räddade större delen av dagen för sonens del och hade jag inte haft Tiny Wings under de värsta dödperioderna så vet jag inte vad jag hade gjort.

Det summerar egentligen det hela. Har tusentals tecken till men det vore inte överdrivet intressant att läsa.

Så, Hello world. Jag är tillbaka. Och jag kommer göra samma grej nästa år igen.

Ja, du läste faktiskt rätt. Jag har efter en diskussion som började på internet (what else), lite mer exakt på Twitter med @kentos, beslutat mig för att gå offline i en vecka.

Ja, precis. Alltså försöka att inte använda internet överhuvudtaget i sju dagar. Märk väl. Jag skriver försöka, för att jag är säker på att jag kommer att göra något omedvetet snedsteg eller två.  Jag tänkte egentligen börjat i går (måndag) men det får bli lite asymmetriskt med start kl. 14.00 i dag istället.

Varför? Ja, det är i alla fall inte fött ur det långtgående snacket i media kring ämnet och relationen stress och internet. Inte heller baserat på all forskning som faktiskt görs i ämnet. Nu orkade jag inte rota tag på en massa exempel eftersom jag redan börjat mitt nedvarvande men här och här finns två exempel på artiklar som berör ämnet på ett eller annat sätt.

Jag tror dock det kan finnas ett samband även för mig. Jag känner mig inte direkt stressad över att ha tillgång till internet men eftersom jag har det så tätt knutet till mitt yrke och min intressesfär försöker jag att i största möjliga mån hänga med och vara närvarande, ofta med ”jag får ju inte missa något!” i huvudet. Det händer också dagligen att jag stöter på intressanta artiklar, blogginlägg och tweets som har med mitt arbete att göra och det här ger mig en chans att verkligen koppla bort jobbet.

Så jag har en konstant närvaro och är nåbar i princip alla dygnets vakna timmar och jag är betydligt mer nåbar via internet än via telefon. Jag har upptäckt att för mig finns ingen direkt minimering av användandet. Att jag har semester innebär bara ännu mer privattid på internet. Det här är enda alternativet för att testa hur djupt rotat internet är i mig själv. Jag misstänker att det sitter som roten till ett 1100 år gammalt olivträd och det är fine. Jag är mest nyfiken på hur jag själv reagerar. Jag behöver helt enkelt den här tiden och när jag är tillbaka kommer jag tillbaka i minst samma omfattning som tidigare. Men med en erfarenhet rikare.

Jag har vidtagit några åtgärder för att göra experimentet så lyckat som möjligt. Jag har tagit bort appar (Facebook, Twitter, Intstagram etc.) från telefonen för att undvika enkla misstag och även för säkerhets skull stängt av mobildata på mina enheter (iPhone och iPad). Utöver detta har jag säkrat att jag har tillgång till musik under experimentet genom att göra en ansenlig mängd Spotify-playlists tillgängliga offline, eftersom jag för längesedan slutade att köra musik lokalt via MP3. Jag kan inte strypa internetlinan helt och hållet (vilket vore enklast) eftersom andra medlemmar i hushållet använder, och ska få använda, internet. Det är en del av utmaningen.

Jag har inte satt upp något stort omfattande regelverk kring det här i övrigt utan offline-gåendet är ett rätt hastigt ingrepp. Jag kan säga redan nu att SVTPlay kommer att användas när sonen vill se sina avsnitt av Fåret Shaun och sambon får givetvis använda internet eftersom hon inte är en del av experimentet.

Det finns klart en djupare och kanske mer allvarlig tanke bakom experimentet också som jag inte kommer gå alltför djupt inpå. Men den djupare tanken handlar om att göra mig mer fysiskt närvarande, och göra mig mer tränad att gå offline när jag känner för, om än för ett kort tag. Jag är trots allt alltför ofta en del av internet hela tiden och det avskärmar mig stundtals från det fysiska livet. Jag är normalt sett en förespråkare, en påhejare, en utmanare att man ska vara minst lika närvarande på nätet som man är i fysiska livet men nu vänder jag på det för en vecka. Framför allt kommer det gagna mina barn (som inte på något sätt lider men i dag men ändå) som kommer få min odelade uppmärksamhet till 100%.

Jag kommer under experimentet, för det är faktiskt ett experiment för mig, att skriva ner lite tankar, intryck och även snedsteg och publicera dem här om lite mer än en vecka.

Så med publiceringen av detta blogginlägget säger jag hejdå så länge. Vi ses om sju dagar, eller 168 timmar, eller 10 080 minuter om du så vill.

Hejdå!

Så kom hon då äntligen, vår älskade dotter. Klockan 09.14 den 20 april 2011 kom hon ut från magen (kejsarsnitt den här gången) och var ett riktigt skolboksexemplar. 50 centimeter lång och 3505 gram av ren och skär kärlek. Vad det skulle bli den här gången visste vi inte.

Ja, jag vet att blogginlägget är sent publicerat men nu för tiden med en 2,5-åring med energi som Hulken har tiden varit lite mer knapp, men minst lika rolig, om inte roligare.

Jag kan i alla fall konstatera att nio månader tog precis lika lång tid som förra gången och att sitta med på ett kejsarsnitt är precis lika nervöst, om inte mer nervöst, än vid en vanlig förlossning. Vad det skulle bli visste vi inte heller vilket gjorde det lika spännande som förra gången. Hellen gjorde som vanligt ett riktigt bra jobb.

Vad vi valt att kalla henne?

Iris.

Välkommen till familjen vår lilla Iris!

Informationstjänsten Qwiki, tillika familjens stolthet, lanserades i dag som öppen alpha-version. Familjens stolthet för att min bror står bakom design och interaktivitet för tjänsten som den ser ut i dag. Bra jobbat brorsan! Jag är stolt över dig!

Qwiki är endast i uppstartsfasen men har redan kammat hem priset som bästa startup av 27 tävlande i TechChrunch Disrupt San Franscisco och kom alldeles nyligen på andra plats i kategorin Best Technology Achievement efter Google Self-driving cars (!) på Chrunchies awards (startup/webb/it-världens motsvarighet till Oscars-galan). De var även nominerade i kategorin Best Design, och detta utan att ens ha lanserat tjänsten. Jag är partisk, men det är jäkligt imponerande.

Jag tänker inte ge mig in på att förklara tjänsten i detalj utan nöjer mig med att konstatera att de är något helt nytt på spåret. Som de själva säger ”Qwiki’s goal is to forever improve the way people experience information”. Det räcker egentligen med att du provar själv för att förstå. Eftersom den nu är i öppen alpha kan du exempelvis kolla på Qwikin om Kanye West eller själv regga ett konto och söka på vad du vill.

De har mäktiga riskkapitalister i ryggen och fler och fler ansluter. Senast Eduardo Saverin, en av Facebooks co-founders som ni kanske känner till från filmen The Social Network, som investerade ur egen ficka. Andra investerare är till exempel Jawed Karim som är en av grundarna av YouTube. Sådana människor satsar inte på något de inte tror på.

I mars går en av mina drömmar i uppfyllelse. Då åker jag över till San Francisco för att hälsa på bror och träffa alla på Qwiki HQ. Givetvis står en hel del annat på agendan. Jag återkommer på det ämnet. Det är en post för sig. Återigen, grattis brorsan och gänget på Qwiki!

Det känns också som att jag hittat hem i rollen som webbstrateg. Det är det här jag ska hålla på med helt enkelt. Nu kör vi!

Kunde inte låta bli att avsluta med den här fantastiska kartan över människans kommunikationskanaler som nu finns tillgängliga, om än med en stark glimt i ögat. Hittade den via Jocke Jardenbergs morgonkommentarer. A good daily read!

Jag kan verka fanatisk i allt det här men jag spenderade minst en timme på hans sajt utan problem. Och det var det värt. För i går provade jag att grilla kamben indirekt på grillen och det blev fantastiskt gott!

Jag följde egentligen allt som står i Crambys inlägg under Wet Ribs (det vill säga indirekt grillade ribs som ligger på länge) men tänkte ändå skriva lite om hur det gick för mig och hur jag gjorde.

Så här grillade jag mina ribs

Istället för att göra en egen rub så köpte jag Adams Rib Rubb och det gick lika bra det. Rub är en kryddblandning som du använder istället för marinad. I kombination med lite olja så blir det grymt. Jag hade tyvärr inte tid att låta kambenen ligga i ett dygn med rub (vilket är önskvärt) utan det blev bara 90 minuter i kylen men det fick fungera ändå.

Till glaze köpte jag Sweet Baby Ray’s Barbeque Sauce. Jag har tidigare gjort egen med honung, cayennepeppar, paprikapulver och äppelcidervinäger men jag ville ha lite mer barbeque-touch och jag valde inte fel kan jag säga. En helt underbar sås.

Till grillen när jag köpte den fick jag speciella lådor som man lägger kolen i och placerar utmed sidorna i grillen. På så sätt får man en öppen yta i mitten där man lägger köttet. Har man inga lådor går det givetvis bra att bara lägga kolen på ena sidan och grilla på den andra. Jag fyllde båda lådorna med Webers egna briketter (jäkla märkesfetish tänker ni men de håller faktiskt värmen så sjukt mycket längre än ruttna Statoil-briketter och du vill inte hålla på och fylla på hela tiden. Långvarig värme = bra). Finns att köpa på Cheapy eller liknande. Billigare där än andra ställen.

Grill-setupen

I mitten, under köttet ska du ha en form eller ett ett ungsfast fat som du fyller med vatten (helst varmt eftersom det kan kyla ner grillen annars). Det håller kvar fukten och hjälper till att hålla köttet mört.

Ribsen på

Därefter lade jag på ribsen och slutligen locket på. På min grill finns det termometer i locket och den höll konstant runt 150 grader. Det var egentligen något varmt men det gjorde ingenting. Man får justera lite med spjällen och har man ingen termometer på grillen kan man ju slänga in en stektermometer. Jag köpte inte så mycket den här gången då det var en testomgång. Strax under ett kilo. Det blev perfekt efter cirka 3h och 20 min på grillen och skötte sig mer eller mindre självt. Det enda jag kontrollerade var temperaturen då och då och vände dem någon gång i timmen.

Hur vet man då om de är färdiga?

Det är ruggigt svårt men jag körde testet då man lyfter ribsen i ena änden. Börjar det spricka på mitten så är det i regel färdigt. Man får känna sig fram. Ett annat sätt är att ta fram kniven och skära. Men då riskerar man att slösa man på ofärdiga ribs. Meathead har givetvis flera tips på detta.

Trots att briketterna i ena korgen hade slocknat så höll det värmen fint och det räckte till avslutningen som innebar en kvart över öppen låga och ett jäkla penslande med glaze. Mycket ska det vara.

Och så här blev slutresultatet

Slutresultatet - ser uselt ut taget med en iPhone men det blev grymt!

Ärligt talat så blev slutresultatet BÄTTRE än jag väntat mig. Det är nog de bästa ribsen jag ätit och om du bara har ICA:s ribs som referens måste du testa detta innan du dör.

Nästa gång ska jag prova att köpa lite rökspån så de får lite smak från det också. Ska även prova dry ribs någon gång men det kräver lite mer jobb vid grillen då man grillar över öppen låga och kyler köttet genom att hela tiden pensla det med vatten och vinäger.

Och kom ihåg vad Meathead säger:

If you boil ribs the terrorists win

I vilket fall som helst bevisar detta att det inte är tekniken som står i främsta rummet när det kommer till att ta schysta bilder. Jag får ibland beröm för mina bilder men de är tagna med en simpel Nikon D40X och i flesta fall min 50 mm F1.8-glugg på. Komposition är A och O, gå nära, var inte rädd för att röra på dig, ställ dig inte rakt upp och ner och ta bilden. Lägg dig ner eller ställ dig på huvudet om det behövs.

Att iPhone tar rätt dåliga bilder är ingen nyhet men om man till exempel tittar på kamerastatistiken på Flickr så dominerar faktiskt iPhone 3G bland alla kameror och det är inte vilka kameror som helst som sällskapar den.

Klicka för att se större

Detta handlar definitivt inte om att iPhone är den bästa kameran utan just för att det är så enkelt att dela med sig av bilder från den. Och de kan faktiskt bli helt OK bara du komponerar bilden på ett bra sätt. Och undviker Hipstamatic som börjar bli jäkligt uttjatat nu.

Här kan du kan läsa mer om fotoshooten och se fler bilder. Tack Lars-Göran för tipset!

]]> http://www.petterknutsson.se/2010/07/studiofotografering-med-en-iphone-3gs/feed/ 4